jaktenpasanningen

Dennis som varit elev kunde ge sin syn på hur livet efter gymnasiet är och jag jag gled in på ett bananskal mer eller mindre. Inte kan man tacka nej att få träffa en sittande minister. Dessutom den andra sittande socialministern jag träffar då jag träffade Lars Engqvist 2004 och en före detta socialminister Bengt Lindqvist(1985-1991).

Politik ligger mig ganska varmt om hjärtat. Nu är det så att Kristdemokraterna står väldigt långt till höger, enligt mig det parti som står längst till höger av de riksdagspartier som finns nu. Min politiska åsikt är nästintill så långt till vänster man kan komma. Det är en bra utgångspunkt till diskussion.

På plats fanns personal från elevhemmet, 4 stycken elever som går där, representanter på lokalnivå från Kristdemokraterna, rektorer och då Dennis och jag. Det blev en mycket intressant diskussion. Inga direkta löften(men vem hade trott det). Ett "löfte" gavs dock, ICA har öppnat dörren för att anställa 1000 personer med något slags funktionshinder. Även MAX har en policy om liknande. Kristdemokraterna ser därför att det borde kunna ordna 10.000 jobbtillfällen på statlig, landstings och kommunal nivå. Nån tanke på HUR detta ska gå till mer än att hänvisa till ICA och MAX om hur bra de är fick man inget svar på. Jag tror det krävs mer än att hänvisa. En "morot" bör nog ges, tex genom nån slags bonus för de företag som väljer att anställa personer med en funktionsnedsättning. Jag nämnde en ekonomisk bonus vilket Hägglund verkade "ta med sig". Jag tror eller ska jag säga hoppas att han faktiskt fick en lite tankeställare om att det är inte så enkelt som att säga kan ICA kan vi. Eller är det jag som misstror Sveriges företagare? Det återstår att se.

Det som ligger mig allra närmast just nu är prioriteringen att få ett jobb. Det finns så kallade "jobbcoacher" som är specialiserade på just personer med funktionshinder, våra rättigheter och skyldigheter. Detta är extremt bra om man inte har haft en längre sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa. Då faller man in i ett annat fack och har helt plötsligt inte rätt till dessa coacher med specialkompetens som jag skulle behöva. I de fack jag hamnat nu utgår man från min psykiska hälsa och det är ju bra för dem som har en bestående psykisk ohälsa. Det har inte jag, enligt min läkare ska jag kanske börja trappa ner på min medicin med mål att en gång i framtiden helt slippa den. Mitt "hinder" på arbetsmarknaden är min funktionsnedsättning och inte min psykiska hälsa. Detta var nt jag tog upp med Hägglund och det är en sak jag är övertygad om att han kommer att kontrollera om det verkligen är så eller om jag eventuellt missuppfattat situationen. Jag kommer att följa upp detta med kontakt med Hägglund (eller mer troligt hans pressekreterare). Detta är en fråga jag ska få klarhet i hur det ligger till, om min information stämmer eller om det finns "kryphål"/tolkningar för den information jag fick(om den nu är korrekt) är ju helt upp åt väggarna tokig, Hägglund höll med. Kan jag få till en ändring av lagen? Troligtvis inte. En kan inte göra allt men alla kan göra något. Efter valet ska jag engagera mig mer politiskt och då mycket troligt i Socialdemokraterna

Nu över till något helt annat. Före detta spelare hotar KDFF med tingsrätten på grund av de frysta löner jag skrev om sist i bloggen. Detta kommer bli en följetong vi inte sett sista ordet i på mycket länge. Nu handlar det om två månadslöner september-09 och oktober-09 som enligt KDFF kommer att betalas ut först i början på nästa år, alltså 2011. Det handlar om 8 spelares löner enligt Kristianstadsbladet. Jag kan säga att jag tyckte det var lite konstigt att det kom på tal just nu och en aningens småaktigt att "gnälla" om två månadslöner för snart ett år sedan. Dock ska rätt vara rätt, man jobbar inte utan lön och har man jobbat ska man få betalt för de man jobbat.

Idag fick jag dock lite mer information av en person med mycket god insyn i klubben, denna källa litar jag på till 100% men låter personen i fråga vara anonym. Källan berättar att staben runt spelarna varav vissa kommit in ganska sent har fått sin lön utbetald. Källan berättar också att en damallsvensk spelarlön ligger på mellan 10.000-15.000 Kr. I KDFF är lönerna runt 10.000-13.000 Kr. Jag vågar påstå att lönerna som betalats ut till staben runt omkring överstiger 13.000 Kr. Att man valt att betala ut dessa och inte spelarlöner är för mig en stor gåta. "Man tar inte oss spelare på allvar" för att citera en spelare som Kristianstadsbladet har pratat med och jag kan inte göra annat än att hålla med. Att det behöver dras till Tingsrätten skadar klubbens anseende avsevärt men jag tror tyvärr att det behövs en rejäl näsbränna för att de som bestämmer ska vakna och inse att det blir väldigt lite fotboll som spelas på Vilans IP utan spelare.

Den 6 augusti skrev Kristianstadsbladet att spelare och vissa ledare gått ut i strejk på grund av uteblivna löner sedan en mycket lång tid tillbaka. För ganska precis ett år sedan, september för att vara exakt frös spelarnas löner. Då valde spelarna att trott utebliven lön fortsätta arbeta, alltså träna och spela matcher. Men nånstans måste man dra en gräns och jag stödjer till 100% den strejk som blev. Då det som i alla andra damfotbollslag finns utländska spelare som inte har sina nära och kära till hands så är det inte så konstigt att spelarna söker nya klubbar.

Nu började åtminstone jag att hålla andan. Skulle vi förlora några spelare på detta sätt IGEN. Sofie Persson min personliga favorit i KDFF flyttade till Tyresö i ett i mitt tycke tidigt skede av den ekonomiska krisen. Nu visar det säg att hon gjorde helt rätt anser jag. Sportchef Ulf berglund har förståelse för spelarna och ledarna som strejkar, ett ganska klassiskt uttalande. Visst han har säkert förståelse men det ger inte mer klirr i kassan för det.

Strejken kunde lösas med hjälp av en "Hemlig finansiär" efter några dagar och detta betyder bland annat att spelarna ska få sina löner och spelarna stannar kvar åtminstone vad jag vet nu i skrivande stund. Lagkapten Moberg och Tränaren "Betan" berättar sin syn på strejken och situationen i klubben efter att den mest akuta ekonomiska   situationen lösts.

Gud skapade oss olika både på insidan och utsidan så varför skulle jag egentligen skämmas för mina smala ben? Skäms gör jag väl inte utan mest tänker på vad andra tycker och tänker. Ja, det är sanningen tyvärr.

Idag har jag dock tagit beslutet att jag ska införskaffa mig ett par shorts och sandaler. Det blir nog till nästa år för det känns inte lönt att göra det nu. Kanske till och med ett par badbyxor? Det är ju snart dags för innebandysäsong och simning är en mycket bra träning att komplettera med.  Man ska naturligtvis inte utsätta sig för obehagliga situationer i onödan men det är nåt jag verkligen vill, att kunna bada i en simhall.

Minns så väl på C4-lägret då vi var i tivolibadet hur jag verkligen ville vara där med barnen i poolen. Nu blev det en ganska bra fördelning av ledare på och i bassängen förvisso men oj vad jag ville vara med I bassängen. Jag blev visserligen minst lika blöt som om jag hade badat. Det är ett under att jag inte hamnade i bassängen. med tanke på hur blöt jag blev ändå hade det inte spelat nån roll.

Det var värst vad jag fokuserar mycket tid till mina ben och fötter. Det är ju ganska självklart att jag har smala ben när jag inte har muskler tillräckligt för att gå på dem. Bryter man tex en arm så försvagas ju den på de veckor man har gipset.

Nej nu ska jag FÖRSÖKA fokusera på nåt annat så jag kanske har kvar nån läsare till nästa gång jag skriver.

Dennis fyller år idag. Han hade sin "bjudning" på fenix(suprise!!!). När man går på bjudning brukar allt vara färdigt att servera när gästerna kommer men inte på Dennis födelsedag inte, han ska alltid va så speciell;-) På plats fanns en konditor som gjorde en prinsesstårta och en tårta med mörk choklad. Blev bara att jag åt en bit av prinsesstårtan men chokladtårtan var säkert precis lika god. Glömde att testa att göra en marsipanros som det fanns möjlighet att göra. Men det får komma en annan gång. Kanske på min födelsedag(om jag nu får för mig att fira den nästa år)

The truth is out there...

Nu går jag dock i samma fälla som jag gör hela tiden, jag ursäktar mig. Den som gjorde mig uppmärksam på detta var Caroline Roth a.k.a Härliga Carro. Jag ska inte fundera så mycket utan skriva det jag vill skriva om och skita i vad andra tycker om det jag skriver.

Dagens ämne får bli fixering av utseende. Är jag utseendefixerad? Nej..och ja. Det handlar i grund och botten om självkänsla antar jag. Det handlar inte om mitt utseende i stort, vilket jag idag är ganska nöjd med utan mer specifikt vissa kroppsdelar, ben och fötter närmare bestämt. Det är ett problem som bara finns hos mig själv. Det är ingen annan i min omgivning som antagligen skulle reagera. Andra vänner i samma situation som jag (med funktionsnedsättning) har obehindrat på sig sandaler, shorts, kjolar, klänningar och ibland även barfota. Så varför skulle inte jag kunna det också? Självklart kan jag det men det har blivit en så stor tröskel/spärr som bara har växt med åren. Jag får ta Härliga Carros exempel och utmana mig själv. Har man hisskräck ska man åka hiss när tillfälle ges(som tur är har jag inte hisskräck), är man extremt höjdrädd ska man hoppa fallskärm(Tur att jag inte har höjdskräck heller *visslar*).

Detta är extremt handikappande, för ja det är en väldigt stor skillnad på att vara funktionshindrad och att vara handikappad. Jag har alltid ett funktionshinder men är sällan handikappad. Det ämnet är rätt uttjatat så det ska jag inte gå in på närmare denna gången. Detta handikapp har gjort att jag inte varit på en strand på Gud vet hur länge, samma sak med simhall. Nu gillar jag inte att bada i havet så stranden är inte så väldigt lockande. Men man kan ju vara på en strand och sola(läs: titta på tjejer). Detta får bli mitt projekt till "Beach 2011".

Tänkte att jag skulle utmana mig själv genom att lägga ut bilder på mina fötter och benen men någon nakenchock ska jag inte bjuda på idag. När jag nästa sommar ska köpa ett par sandaler så blir det i storlek 34-35. Se jag har redan utmanat mig själv, sedan får jag se hur mycket verkligheten det blir av det.

Attention please!!!

Som ni vet ni som följt min tidigare blogg och/eller ni som känner mig så har jag en depression och medicinerar för att depressionen ska hållas i schack. Det är inget jag (längre) döljer för att jag inte (längre) skäms för det.

Det finns ett mönster som jag nu på senare år har upptäckt att när en årstid övergår till en annan har jag en downperiod på några veckor. Att man har det när hösten och vintern kommer är det inte många som tycker är konstigt men det förekommer även alltså mellan samtliga årstider. Nu kanske några av er runkar på näsan och tycker detta bara är tramsigt, att man ska "rycka upp sig" och ja jag ger er delvis rätt. Fram tills för några år sedan hade jag själv den uppfattningen att det är bara att "rycka upp sig" att man av någon outgrundlig anledning VILLE må dåligt och att allt va psykologiskt, allt satt i personens huvud. Vissa dagar handlar det "bara" om att rycka tag i sig själv och anstränga sig lite extra. Men när man drabbas av en depression är det en annan sak.

I början på -06 separerade jag och min dåvarande sambo efter ca 7 års förhållande. Ett förhållande som jag nu med facit i hand kan se tillbaka på som ett ganska destruktivt förhållande, i alla fall den sista tiden. Separationen var som alla separationer jobbiga men var faktiskt såhär i efterhand väldigt bra för oss båda.

Jag började på många områden må bra igen (och detsamma var det alldeles säkert för min sambo). En stor dröm kunde samtidigt slå in, inte på grund av att vi separerade utan mer för att jag läst upp mina betyg och kunde nu söka till den socionom utbildning jag länge velat komma in på.  Jag började som sagt att må mycket bättre igen, bättre än jag gjort på mycket länge. Jag ville göra nåt nytt, göra nåt helt tokigt egentligen(tokigt delvis därför jag sitter i rullstol). Jag sökte mig bort från Göteborg, bort från min lägenhet och till "lilla" Kristianstad och en studentkorridor(rum) på 20 kvm. Här träffade jag väldigt snabbt nya vänner och vänskapskretsen blev snabbt mycket stor. Utbildningen rullade på, jag klarade uppgifterna/tentorna och jag trivdes med ALLT. Dock varade detta inte så länge. Men vad va det egentligen som hände? Hände nåt? Det är här frågorna slutar att få svar. Jag hade ingen anledning att bli deprimerad, jag hade ingen som helst anledning att rent fysiskt inte ens orka komma upp ur sängen. Visst kan jag se vissa faktorer som kunde leda till detta men om man jämför med den bergodalbana min uppväxt varit så borde detta vara en fis i rymden.

Som jag nämnde tidigare hade jag den uppfattningen att det var bara att ta i lite extra att "rycka upp sig" och jag lyckades hålla masken utåt ytterligare en tid tills även den fallerade med dunder och brak. Något som antagligen förvånade de flesta, "glada och positiva Johan" kan väl inte må så dåligt? Att hålla upp en "fin fasad" är nåt jag fått lära mig sedan jag var mycket ung och blivit mycket bra på. Men antagligen var det en gräns jag nådde, en gräns alla har som är helt individuell vart den går.

Detta har gjort att jag ser ganska ödmjukt på livet idag. Det finns bara en väg att rulla och det är framåt och uppåt och idag ser jag fram emot morgondagen.

The truth is out there 

Nu börjar det dra ihop sig till att starta innebandysäsongen(träningen) igen. Det märktes tydligt då Johan Karlsson hade hittat ut ur sitt gömställe som han gömt sig på hela sommaren och även han hittat till Fenix(kors i taket). Sen att det beror på att han har haft fullt upp med jobb och sedan tyvärr varit sjuk en tid så han inte har kunnat sitta med oss "slöfockar" dagarna igenom på fenix talar vi tyst om. Lite elak får man ju vara eller hur Rebecca?;-)

Det verkar som vi även tappar en av våra tränare för en tid framöver. Märta ska förhoppningsvis jobba ett tag som aupair i England. Ja, jag säger förhoppningsvis för HENNES skull. Inte för att jag själv varit på något sådant äventyr men jag vet med andra vänner att det varit en mycket givande tid och man har utvecklats väldigt mycket som person. För laget är det ju inte alls bra att vi tappar en tränare. Jag tvivlar inte ett dugg på att Hanna verkligen klarar av att vara ensam tränare men ja..vi får se helt enkelt hur den delen kommer att komma se ut. Ska bli mycket intressant då jag vet att det finns X antal personer som kommer att börja med oss. Vilka som eventuellt slutar vet jag inte men jag tror att det är fler som börjar än som slutar denna säsongen i alla fall.

Vad har hänt i sommar då? Förutom det självklara dagliga besöket på Fenix så har jag även börjat gå till knutpunkten på tisdagar och torsdagar igen efter ett ganska långt uppehåll. Några kvällar hemma hos Dennis har det blivit med mycket spelande, NHL 10, FIFA 10 och igår lite boxning med ljudeffekter som var lite väl magstarka.

Jag nämnde ju i mitt första inlägg om att vi har olika roller i livet. Inte roller som att vi spelar nån annan utan snarare "uppgifter" vi fått när vi föddes. Jag som troende är helt övertygad om att det finns en viktig uppgift för oss alla. Meningen med livet om ni så vill.

Jag tänkte inte här och nu gå in på vad min roll kan vara utan mer förutsättningar för att kunna göra det bästa av sitt liv. Länge länge trodde jag att ryggmärgsbråck endast var ett fysiskt handikapp. Som vi vet går all forskning framåt och man vet nu att så inte är fallet. Det finns många saker att ta upp men jag tänkte uppehålla mig vid de faktum att vi med ryggmärgsbråck har svårt att få tummen ur daimkrysset. Inte alltid men ganska så ofta. Jag vill verkligen inte ha det som en ursäkt då jag ibland kan fasta i denna "MMC-situation" som jag kallar den. Den ställer till mitt liv oerhört mycket i perioder och drabbar mina vänner också. De som själv har en funktionsnedsättning har oftast en förståelse då detta händer men jag har även vänner som inte har någon funktionsnedsättning(hör och häpna) och där kan det uppstå konflikter som är otroligt jobbiga. Hur förklarar man att det har med min funktionsnedsättning att göra utan att det låter som en dålig ursäkt? Beror det på hur jag förklarar eller beror det på hur "öppen" personen jag säger det till är? Hur förklarar man att det bara är i vissa situationer som det "händer" då det i andra är så att jag istället är väldigt drivande? Detta retar mig nåt otroligt att det är såhär. Vist är det lättare att dra på saker som man tycker är tråkiga eller jobbiga. Det är väl mänskligt?

Men när det gäller saker som jag brinner för. Ta tex innebandyn. Det finns situationer där det jag vill/ska göra bara fastnar i tankarna och aldrig blir praktik. Är man bara bekväm och tror att allt löser sig(läs: andra gör det istället)? Generellt kan det vara en del av svaret. Många ÄR bortskämda av oss med en funktionsnedsättning. Hur illa man än kan tycka om "tycka synd om"-syndromet så finns den kvar. Detta är något jag tänker på mycket och vill ändra på hos mig själv, det här med att inte få tummen ur. Är det möjligt eller är det så att jag får inse fakta att mitt ryggmärgsbråck ställer till det.

I bland annat cykelsporten har man om man är stjärnan så kallade hjälpryttare som ska se till att stjärnan får en så bra placering som möjligt. Hjälpryttarna ska inte placera sig bra, deras uppgift är att hjälpa nån annan att placera sig bra. Sköter hjälpryttaren denna uppgift bra kan han/hon bli en stjärna och få sina egna hjälpryttare. Är jag den ständiga hjälpryttaren som ska vara glad över att nån annan vinner och att stallet som teamet heter i cykelsporten blir framgångsrik eller kan jag på egen hand visa att jag är såpass duktig att jag kan bli stjärnan.

Innebandy är en lagsport och där är det enligt mig ingen bra lösning att ha EN stjärna. Det är inte heller PÅ planen som jag menar. Det är bland annat innebandyn och dess jobb runt om som vi behöver fler "stjärnor". Personer som gör ett tungt jobb i bakgrunden som sällan om ens nån gång syns om man inte vet vart man ska leta. Vi i laget saknar inte helt sådana personer, Nina Brodd är den som främst personifierar detta och gör det extremt bra. Det är inte heller bara i laget jag menar utan i sporten i stort.
Men nu är jag här igen, skriver en massa men blir det något gjort? varför blir det inget gjort? Är det nåt/nån som bromsar utvecklingen? Beror det enbart på min funktionsnedsättning och/eller beror det på självkänslan hos mig, det som jag kommer att benämna som mina Hjärnspöken?