jaktenpasanningen

Nu börjar det dra ihop sig till att starta innebandysäsongen(träningen) igen. Det märktes tydligt då Johan Karlsson hade hittat ut ur sitt gömställe som han gömt sig på hela sommaren och även han hittat till Fenix(kors i taket). Sen att det beror på att han har haft fullt upp med jobb och sedan tyvärr varit sjuk en tid så han inte har kunnat sitta med oss "slöfockar" dagarna igenom på fenix talar vi tyst om. Lite elak får man ju vara eller hur Rebecca?;-)

Det verkar som vi även tappar en av våra tränare för en tid framöver. Märta ska förhoppningsvis jobba ett tag som aupair i England. Ja, jag säger förhoppningsvis för HENNES skull. Inte för att jag själv varit på något sådant äventyr men jag vet med andra vänner att det varit en mycket givande tid och man har utvecklats väldigt mycket som person. För laget är det ju inte alls bra att vi tappar en tränare. Jag tvivlar inte ett dugg på att Hanna verkligen klarar av att vara ensam tränare men ja..vi får se helt enkelt hur den delen kommer att komma se ut. Ska bli mycket intressant då jag vet att det finns X antal personer som kommer att börja med oss. Vilka som eventuellt slutar vet jag inte men jag tror att det är fler som börjar än som slutar denna säsongen i alla fall.

Vad har hänt i sommar då? Förutom det självklara dagliga besöket på Fenix så har jag även börjat gå till knutpunkten på tisdagar och torsdagar igen efter ett ganska långt uppehåll. Några kvällar hemma hos Dennis har det blivit med mycket spelande, NHL 10, FIFA 10 och igår lite boxning med ljudeffekter som var lite väl magstarka.

Jag nämnde ju i mitt första inlägg om att vi har olika roller i livet. Inte roller som att vi spelar nån annan utan snarare "uppgifter" vi fått när vi föddes. Jag som troende är helt övertygad om att det finns en viktig uppgift för oss alla. Meningen med livet om ni så vill.

Jag tänkte inte här och nu gå in på vad min roll kan vara utan mer förutsättningar för att kunna göra det bästa av sitt liv. Länge länge trodde jag att ryggmärgsbråck endast var ett fysiskt handikapp. Som vi vet går all forskning framåt och man vet nu att så inte är fallet. Det finns många saker att ta upp men jag tänkte uppehålla mig vid de faktum att vi med ryggmärgsbråck har svårt att få tummen ur daimkrysset. Inte alltid men ganska så ofta. Jag vill verkligen inte ha det som en ursäkt då jag ibland kan fasta i denna "MMC-situation" som jag kallar den. Den ställer till mitt liv oerhört mycket i perioder och drabbar mina vänner också. De som själv har en funktionsnedsättning har oftast en förståelse då detta händer men jag har även vänner som inte har någon funktionsnedsättning(hör och häpna) och där kan det uppstå konflikter som är otroligt jobbiga. Hur förklarar man att det har med min funktionsnedsättning att göra utan att det låter som en dålig ursäkt? Beror det på hur jag förklarar eller beror det på hur "öppen" personen jag säger det till är? Hur förklarar man att det bara är i vissa situationer som det "händer" då det i andra är så att jag istället är väldigt drivande? Detta retar mig nåt otroligt att det är såhär. Vist är det lättare att dra på saker som man tycker är tråkiga eller jobbiga. Det är väl mänskligt?

Men när det gäller saker som jag brinner för. Ta tex innebandyn. Det finns situationer där det jag vill/ska göra bara fastnar i tankarna och aldrig blir praktik. Är man bara bekväm och tror att allt löser sig(läs: andra gör det istället)? Generellt kan det vara en del av svaret. Många ÄR bortskämda av oss med en funktionsnedsättning. Hur illa man än kan tycka om "tycka synd om"-syndromet så finns den kvar. Detta är något jag tänker på mycket och vill ändra på hos mig själv, det här med att inte få tummen ur. Är det möjligt eller är det så att jag får inse fakta att mitt ryggmärgsbråck ställer till det.

I bland annat cykelsporten har man om man är stjärnan så kallade hjälpryttare som ska se till att stjärnan får en så bra placering som möjligt. Hjälpryttarna ska inte placera sig bra, deras uppgift är att hjälpa nån annan att placera sig bra. Sköter hjälpryttaren denna uppgift bra kan han/hon bli en stjärna och få sina egna hjälpryttare. Är jag den ständiga hjälpryttaren som ska vara glad över att nån annan vinner och att stallet som teamet heter i cykelsporten blir framgångsrik eller kan jag på egen hand visa att jag är såpass duktig att jag kan bli stjärnan.

Innebandy är en lagsport och där är det enligt mig ingen bra lösning att ha EN stjärna. Det är inte heller PÅ planen som jag menar. Det är bland annat innebandyn och dess jobb runt om som vi behöver fler "stjärnor". Personer som gör ett tungt jobb i bakgrunden som sällan om ens nån gång syns om man inte vet vart man ska leta. Vi i laget saknar inte helt sådana personer, Nina Brodd är den som främst personifierar detta och gör det extremt bra. Det är inte heller bara i laget jag menar utan i sporten i stort.
Men nu är jag här igen, skriver en massa men blir det något gjort? varför blir det inget gjort? Är det nåt/nån som bromsar utvecklingen? Beror det enbart på min funktionsnedsättning och/eller beror det på självkänslan hos mig, det som jag kommer att benämna som mina Hjärnspöken?