jaktenpasanningen

Attention please!!!

Som ni vet ni som följt min tidigare blogg och/eller ni som känner mig så har jag en depression och medicinerar för att depressionen ska hållas i schack. Det är inget jag (längre) döljer för att jag inte (längre) skäms för det.

Det finns ett mönster som jag nu på senare år har upptäckt att när en årstid övergår till en annan har jag en downperiod på några veckor. Att man har det när hösten och vintern kommer är det inte många som tycker är konstigt men det förekommer även alltså mellan samtliga årstider. Nu kanske några av er runkar på näsan och tycker detta bara är tramsigt, att man ska "rycka upp sig" och ja jag ger er delvis rätt. Fram tills för några år sedan hade jag själv den uppfattningen att det är bara att "rycka upp sig" att man av någon outgrundlig anledning VILLE må dåligt och att allt va psykologiskt, allt satt i personens huvud. Vissa dagar handlar det "bara" om att rycka tag i sig själv och anstränga sig lite extra. Men när man drabbas av en depression är det en annan sak.

I början på -06 separerade jag och min dåvarande sambo efter ca 7 års förhållande. Ett förhållande som jag nu med facit i hand kan se tillbaka på som ett ganska destruktivt förhållande, i alla fall den sista tiden. Separationen var som alla separationer jobbiga men var faktiskt såhär i efterhand väldigt bra för oss båda.

Jag började på många områden må bra igen (och detsamma var det alldeles säkert för min sambo). En stor dröm kunde samtidigt slå in, inte på grund av att vi separerade utan mer för att jag läst upp mina betyg och kunde nu söka till den socionom utbildning jag länge velat komma in på.  Jag började som sagt att må mycket bättre igen, bättre än jag gjort på mycket länge. Jag ville göra nåt nytt, göra nåt helt tokigt egentligen(tokigt delvis därför jag sitter i rullstol). Jag sökte mig bort från Göteborg, bort från min lägenhet och till "lilla" Kristianstad och en studentkorridor(rum) på 20 kvm. Här träffade jag väldigt snabbt nya vänner och vänskapskretsen blev snabbt mycket stor. Utbildningen rullade på, jag klarade uppgifterna/tentorna och jag trivdes med ALLT. Dock varade detta inte så länge. Men vad va det egentligen som hände? Hände nåt? Det är här frågorna slutar att få svar. Jag hade ingen anledning att bli deprimerad, jag hade ingen som helst anledning att rent fysiskt inte ens orka komma upp ur sängen. Visst kan jag se vissa faktorer som kunde leda till detta men om man jämför med den bergodalbana min uppväxt varit så borde detta vara en fis i rymden.

Som jag nämnde tidigare hade jag den uppfattningen att det var bara att ta i lite extra att "rycka upp sig" och jag lyckades hålla masken utåt ytterligare en tid tills även den fallerade med dunder och brak. Något som antagligen förvånade de flesta, "glada och positiva Johan" kan väl inte må så dåligt? Att hålla upp en "fin fasad" är nåt jag fått lära mig sedan jag var mycket ung och blivit mycket bra på. Men antagligen var det en gräns jag nådde, en gräns alla har som är helt individuell vart den går.

Detta har gjort att jag ser ganska ödmjukt på livet idag. Det finns bara en väg att rulla och det är framåt och uppåt och idag ser jag fram emot morgondagen.

The truth is out there