jaktenpasanningen

Ni som läser via facebook kommer att missa delar av inlägget om ni inte besöker: http://jaktenpasanningen.blogg.se

Nu till dagens händelser. För några månader sedan, kommer faktiskt inte ihåg exakt men jag var i alla fall på väg till Tyringe. TROR det va Tyringedagarna jag skulle besöka tillsammans med Nina Brodd. Hur som helst, när det än va spelar mindre roll. På tåget samtidigt som mig steg en tjej på och satte sig mitt emot mig och vi var ensamma i den kupén. Det lät som börjar på en vuxenberättelse men NEJ NEJ det är det inte.

Hon öppnar med en komplimang som får mig att behöva sätta mig ner en stund. När jag efter några sekunder fått ur mig ett tack och återvänt till verkligheten började vi prata om allt mellan himmel och jord. Hon (som jag vet vad hon heter, men tänker inte skriva ut det) skulle till Helsingborg och gå på fest med några vänner. "Som vanligt" var hon ca 10 år yngre än mig. Varför är det "alltid" så att personer jag "klickar" med är såpass mycket yngre än mig. Mer om det och kanske främst varför får jag kanske reda på denna resa som bloggen symboliserar. "Klickar" i detta fallet är på ett personligt och vänskapligt sätt så det är inte klicket som vår konung en gång syftade till. När våra vägar skiljdes åt i Tyringe valde jag medvetet att INTE fråga om hennes telefonnummer. Varför frågar sig nog några av er som läser. Jo, det ska jag förklara. Som sagt klickade vi på ett sådant sätt att jag (religiös som jag är) tänkte att om det är meningen att vi ska ha kontakt kommer våra vägar att korsas igen inom en snar framtid.

Den snara framtiden kom idag, när jag som vanligt satt på Fenix med Dennis och Rasmus så kom hon gående förbi. Hon vinkade glatt och jag blev mycket förvånad måste jag medge när hon styrde klackarna mot uteserveringen, mer bestämt det bord där vi satt och dessutom gjorde oss sällskap med en varm choklad framför sig istället för att promenera vidare. Det är alltid trevligt på Fenix men ni förstår att denna gången var det lite extra trevligt.

Ödet nämnde jag förut. Var det ödet som hade fört oss samman igen. Slumpen? Då detta möte, alltså vårt första där på tåget mellan Kristianstad och Tyringe/ har etsat sig fast i mitt minne så vill JAG åtminstone säga att det är ödet då det gav mig otroligt mycket att träffa denna tjej igen. Tillhör hon den kategorin där man träffas, har ett väldigt fint utbyta och sedan aldrig mer träffas, fast det var meningen att man skulle träffas just den där enda gången. Det kan bara framtiden utvisa då jag denna gången fick hennes nummer så finns det ju i alla fall en öppning eller vad man ska kalla det att fortsätta ha kontakten.

The truth is out there...